Min bästa vän blev bortgift

Jag hade en mycket fin vännina på högstadiet. Hon var jämnårig med mig men gick i klassen under. Skälet till detta var att hon kom till Sverige när hon var 10 år därav fick hon gå ett extra år i mellanstadiet för att lära sig svenska. Hon var en sprudlande glad och nyfiken 14-åring när vi först träffades. Med samma intressen som de flesta tonåringar, kläder och killar. Hon var mycket omtänksam och hade lätt att ge upplyftande kommentarer. Hon valde omvårdnad på gymnasiet eftersom hon ville hjälpa människor. När hon väl skulle ta sin student så blev jag hembjuden till henne för första gången. När jag kom dit så satt det fyra kvinnor i vardagsrummet. De berättade att männen hade precis ätit och gått ur rummet så nu var deras tur att hugga in på resterna. Min vän såg fram emot att få börja arbeta som undersköterska men hon visste att hon skulle resa utomlands om bara två veckor. Hon hade aldrig varit i det främmande landet tidigare. Allt hon fått reda på var att hon skulle bo hos sin farbror,inget mer. Jag kände på mig att något inte stämde men jag kunde inte peka på det. Efter några veckor får jag ett e-mail som säger att hon bor hos sin farbror. De är nu gifta och hon väntar barn med honom. Detta öde önskar man verkligen ingen människa, och speciellt inte sin bästa vän. Hade bortgiftemål varit förbjudet i Sverige så hade jag haft min kära vän kvar. Idag vet jag inte ens om hon lever men jag önskar henne all lycka var hon än befinner sig...

Äntligen dö fri..

Nu fick äntligen "Kim" rätten till att dö fri. Debatten kring dödshjälp verkar inte utvecklas men har efter detta ärende förtydligats av socialstyrelsen. Argument som att inte vilja ruttna bort och utsättas för långsiktig totyr borde vara övertygande. Motståndarna säger att alla liv är värdiga att leva. Är det inte upp till individen i samråd med läkare att avgöra situationen?